Det blidde en till

Nu är färg på Brahman bestämd och så råkade det bli en sjunde höna också. Jag tyckte så synd om Ing-Britt som kommer att vara hälften så stor som alla de andra brudarna och jag blev rädd att hon kanske blir hackkyckling. Så jag bestämde mig för att hon behöver en kompis i sin egen storlek. Det fick bli en Holländsk vithätta som ska heta Cruella De Vil.
 
Gul Columbia Brahma
 
Holländsk vithätta, Cruella De Vil
 
 

Höns

Vi går i hönsplanerings tider. Till nästa sommar tänkte vi skaffa höns efter att mor och far har drabbats av akut solsting och lovat bort sig som hönsvakter vid eventuell semester för mig och Anders. Perfekt. Vi tänkte skaffa följande raser och färger:
 
Gul Orpington (tupp på bilden)
 
Koppar Maran

Ljus Columbia Sussex

Brun Wyandotte

En vit Sultan som pappa har beställt. Ing-Britt ska hon heta.

Och vi är lite kluvna över vilken färg Brahman ska ha. Först tänkte vi Silver, men det finns olika versiner av silver och så snubblade jag in på Isabell.

Båttur

 

Storforsen

 

Skinny Jeans

Anders och jag införde gottaförbud en månad innan midsommar. Klart att vi har fuskat lite, men varje gång man väljer bort gotta så inser man hur sjuk mycket sötsaker man trycker i sig egentligen. Det är flera gånger varje dag. Idag konstaterade jag att jag har gått ner 6 kg. 6 jäkla kilo, och jag är inte klar än. Jag ska i mina skinny jeans. Och vad våger visar då är väl inte det viktigaste, men i jeansen ska jag. Nu fick jag dom nästan över rumpan, jag fick som inte ens över låren i höstas när jag städade undan dom. Glad och stolt över mig själv så skriver jag ju så klart detta på fejjan och väntar hurra- och pepprop. Förutom från iallafall två...
 
Och reaktionen från omgivningen, oh my. Hade jag sagt att jag ska sluta röka så hade inte en jävul trugat i mig en cigg. Eller om jag ska sluta bita på naglarna eller whatever. Men så fort det kommer till kost eller motion så dyker dom upp, nej-sägarna, och i täten står de feta medelålders tanterna. Nu hände inte detta på fejjan, inte än, bara en tant har hittat dit.
 
"Jag har börjat träna"
-Nej, det behöver du inte göra, du som är så smal. Titta på mig, jag skulle behöva träna.
-Nej, akta så att du inte skadar dig.
 
"Jag äter inte sötsaker"
-Men sluta, varför inte det?
-Men bara en bulle går väl bra. Ta en bulle nu.
-Nu ger du mig dåligt samvete.
-Men vem ska äta upp din bit? Nu måste ju JAG äta upp allt, eller SLÄNGA bort i onödan.
-BANTAR du?
Och igen -Nej du behöver inte banta, du som är så smal. Kolla på mig, jag skulle behöva äta mindre bulla.
 
Så fort jag öppnar munnen om MINA kost- och träningsvanor så slår kärringarna bakut. Men ja, ni är feta. Ja, ni behöver träna. Och ja, ni måste sluta frossa. Iallafall om dom inte vill vara feta. I förhållande till dom, så klart att jag inte är fet. Har jag ens sagt det? I mina ögon och i min värld så är det hur JAG upplever saker och ting det som räknas. Särskillt om det bara rör mina val om mitt liv. What the fuck lixom. Hur fet måste jag vara för att inte behöva höra "men du är inte tjock" bara för att jag inte ville ha den där torra äckelbullan som alla redan har fingrat på.
 
Tror dom att dom är uppmuntrande? De är snarare tvärtom. De förklarar bara för mig hur fel jag har, hur dålig jag är som ger dom dålig samvete och hur jag slösar på världens resurser eftersom jag vägrar vara ett sopnedkast för sötsaker. De påpekar min snedvridna kroppsuppfattning och tror att jag ska träna som en idiot och svälta mig till ett benrangel för att se snygg ut, bara för att jag inte ville ha den där jäkla bullan och gå på den där promenaden.
 
Jag blir så jäkla less. Vad är det med folk att klanka ner på en när man kriver något som man är glad över. Eller virar in sina "komplimanger" i en gitig pik mot hela min person. Ät en bulle och fet då vettja, för det vill inte jag.
 
 

Turridning

Jackie, Matti, Melker och det senaste tillskottet Sixten har varit på besök idag. De ville så klart titta på Pippi. Matti och Melker ville gärna rida en sväng och så snäll som Pippi är så var det självklart att dom fick ta en tur.
 
 

Blåkölen

Vi har varit och lufsat i ett naturreservat. Blåkölen. Vi var på jakt efter ett örnbo också, men trädet hade vält och örnarna hade tagit ett annat bo någonstans. Men vi ska ut på nya rövartåg någon gång och leta vidare.
 
 

Kvällspromenad

 

*suck*

Varför kommer allt elände på en gång. Varför inte en sak i sänder så att man orkar tackla allting som kommer i godan ro. Fast det är klart, det är väl attraktionslagen som råder där. En olycka kommer sällan ensam, likaså att det blir en massa roligt på en gång. Nu är jag inne i en jäkligt trög fas, igen.
 
Först har vedspisen fått fnatt, igen. Det är som om det har regnat in eller något. Efter en regnskur så går det inte att använda eländet, det är tokmycket fukt i den. Och det går inte att elda ur, för fukten verkar ha reagerat ihop med sot och blivit till tjära. Sotaren kommer idag och kanske ser en lösning på problemet. annats är det bara att ringa hit pajshantverkarna igen och gör om och gör rätt.
 
Sen ska vi starta våran myggmördare. Tydligen har myggen vaknat före och hunnit in i förrådet och saboterat skiten. Fläkten som ska suga in myggen vill inte gå igång. Anders och jag har en teori om att en sladda kanske har lossnat i rengöringen i höstas. Hoppas att det är så lätt.
 
Och så är Pippi fortfarande förkyld. Nu verkar hon vara hängig, hon verkade på bättringsvägen men nu vill jag inte avvakta mer. Veterinären får göra ett besök, och dessutom så misstänker jag mask. Och sen så lär hundarna också ha det så många möss jag har sett dom trycka i sig de senaste dagarna.
 
Jaha, det är bara att sätta sig ner och försöka attrahera lite flyt och bra saker. Typ en storvinst på triss kan jag nog nöja mig med tills vidare.

Smygrasism

Jag har (än så länge) en "vän" på facebook som hävdar sin "rätt" att säga negerboll. "För det har jag alltid sagt sen jag var liten". Men alltså... Jag blir bara matt. VAR ska jag börja. Jag brukar resonera som så, att det är ingen idé att försöka förklara något för någon som inget begriper, eller ännu värre, inte vill begripa.
 
Så, eftersom nu vissa verkar sakna en väsentligt stor del av sitt intellekt så har jag snabbgooglat fram lite länkar som förklarar på en väldigt enkel nivå varför detta "helyllesvenska" ord inte bör användas i vardagligt tal i det svenska språket.
 
http://jespershuja.wordpress.com/2013/01/04/ett-afrosvenskt-perspektiv-pa-fragan-om-ordet-negerboll/
http://bilanosman.bloggproffs.se/2012/12/12/negerboll-ar-och-kommer-alltid-att-vara-rasism/
http://nyheter24.se/debatt/768471-negerboll-ar-ju-samma-sak-som-att-saga-vitlok
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article18635957.ab
 
Nej, bara för att din invandrarkompis också säger negerboll eller tycker att det är okej att säga negerboll så är det inte det. Det ringer en klocka i mitt huvud, kolonialslavar som angav varandra, judar angav andra gömda judar, kvinnor som springer männens ärenden i maktens korriorer. Varför gör man så? Jo, man vinner på det själv, man slickar uppåt mot herrarnas rövar för att få det bättre själv. Det kallas samhällsstruktur. Sånt ändras hela tiden. Sånt motverkas av de som är högst i hierarkin.
 
Vitlök, pepparkaksgubbar, svenska flaggan osv. har ingen värdeladdning i sig. Det har aldrig använts för systematiskt förtryck. Att jag går och viftar med svenska flaggan på jobbet och sjunger nationalsången är inget fel i sig. Hade det däremot gått hand i hand med mina övriga tankar och åsikter om rasbiologi eller liknande så åker jag på fan om jag skulle göra det. Det är inte svart eller vitt gott folk. Ja, det beror väldigt mycket på VEM som gör vad.
 
"Jag är inte rasist, alla som känner mig kan intyga detta". "Inte rasist, men...." Men, vaddå? Jag är inte rasist men jag sympatiserar med rasistiska tankar och fördomar. Nja, du kanske inte är rasist för att du utrycker dig rasistisk, tänker rasistiskt osv, men du.... Jo, du är nog lite smygrasist vare sig du vill det eller ej. Gör som jag, vill du inte vara rasist, tänk inte rasistiskt.
 
Enligt min erfarenhet så försvaras rätten av att få säga "negerboll" av en viss typ av människor. Detta är i huvudsak män. Vita män. Vita män med skev kvinnosyn. Män som gärna drar höhö-skämt om kvinnor vid spisen. Höhö-negerskämt. Höhö-skämt om alla de stackare som står under dom i hierarkin, och det är typ, alla. Och det luriga med dessa män gott folk, tyvärr är inte dom stämplade i pannan. De är runt omkring oss, precis som du och jag. Men det värsta är, de finns inom oss. Våra tankar och rädslor gottar ihop sig till en redig rasistgegga när vi är små och svaga.
 
Hur långt ska vi värna om svenska traditioner? Från vår egen barndoms tid? Mammas och pappas barndoms tid? Mor- och farföräldrars barndoms tid? Tidig kristen tid? Förkristen tid? Hur långt ska vi gå tillbaka för att värna om det "äkta" svenska? Ska vi värna om vårat senska arv på någon annans bekostnad? Vill vi bygga våra helylle svenska traditioner på andra människors blod och tårar och lidande? Hur mycket icke-svenskt får/ska vi ta emot? Tacos, kebab, pizza? Vad är bra att ta emot och vad är dåligt? Vem bestämmer det?
 
Ett tips, öppna inte käften och hugg emot om du inte har kött på benen. Framförallt inte om du inte är beredd att erkänna för dig själv och andra att du kan ha "fel".
 
Samma facebook-"vän" hostade även ur sig en status om hur homosexuella även i sin tur kränker hela Ryssland också. OCKSÅ. Hör ni det, också. Buhu buhu, det förtryckta, de förföljda, de jagade, de hotade slår tillbaka mot den store tyrannen. Men stackars lilla Putin, han får inte mörda folk som inte ens rör honom, vad ska han nu roa sig med? Näe, denna facebook-"vän" har nog sett mina sista statusar. Jag är inte vän med kryp.

Lära hund

Jag pratade med en kollega om hundträning och hunduppfostran eller vad man nu vill kalla det. Hen går en valpkurs och verkar någonstans önska att det bara var att lämna in hunden och få den fixad till 3-fikat för att sen skutta iväg mot solnedgången med en "lydig" hund. Nu har denna kollega något bakom pannbenet och inser att hen måste själv träna med hunden hemma sen. Men då kom vi in på alla miljoners miljarders olika metoder som svävar runt där ute. Den enda värre än den andra och den ena flummigare än den tredje osv. Men vilket är rätt? Varför ska jag just lyssna på dig? Varför ska jag inte lyssna på hen där? Varför säger du si men hen så?
 
Tja, finns det något rätt sätt? Vad är rätt? Vad vill man uppnå? Vill man se snabba resultat? Vad för resultat vill man ha ens? Vad är en "lydig" hund?
 
Jag har spelat för båda lagen så att säga. Jag har använt mig av metoder som går ut på att trycka ner hunden, bryta ner den mentalt för att sedan "härska". Det gör jag ALDRIG igen. Jag dör hellre än att utsätta min hund för detta lidande igen. Det skar i mitt hjärta när jag någonstans inom mig kände hur fel det jag gjorde var. Resultatet? En förstörd hund som kommer att ta år att "rehabilitera". Nu använder jag mig av positiv förstärkning. Det passar mig. Det tycker jag passar hunden. Det tycker jag är en idiotsäker metod, iallafall ur den synvinkeln att du kan inte skada hunden, varken psykiskt eller fysiskt. För varför vill du styra genom att söndra? För söndra, det är vad man gör när man använder sig av bestraffningar, korrigeringar, tillrättavisningar osv osv.
 
"Varför ska jag lyssna på dig och inte hen där?" Varför inte? Du frågar mig. Vad säger att jag inte kan lika mycket som person X där? Vad säger att person X har "rätt"? Varför ska man lyssna på lilla jag och inte en känd hundtränare på TV? Jag kan också erbjuda quick-fix's. Jag kan också quick-fixa till en hund, filma det, klippa till och göra TV på det. Jag kan skriva en hel uppsats (ringer en klocka till C-uppsatsen) om hur hundtränare på TV kan ha fått ett sådant genomslag, och det beror inte på hur "väl" hen rehabiliterar hundar. Jag kan lämna hundarna utanför detta, hen kan lika gärna ha varit känd för något annat. Allt som visas på TV är inte sant. Det finns något som heter bakom kulisserna. Det finns något som heter filmklipp. Det finns något som heter filmretuschering.
 
Var och vartannat stolpskott skaffar hund idag. De skaffar en likadan ras (gärna något stort monsterliknande åbäke) som grannen hade när en var liten som var "sååååå fin". Och så blir dessa personer helt chockade när valpen/unghunden inte är lika väluppfostrad som den där lydiga gammelhunden de minns från sin barndom. No shit Sherlock. Behöver jag ens börja var det gick fel?
 
Det jag vill komma till är att det krävs uppoffring. Tid. Engagemang. Disciplin. Konsekvens. Kunskap. En hund är en hund. Det är ett djur. En individ. Det är ingen robot som är stöpt i samma form som en miljard andra. Ingen hund är den andra lik. Detta måste man vara beredd på när man skaffar en hund, du kanske råkar få en hund som kräver massor av engagemang, eller du kanske får en hund som lojt trivs med att strosa med. Och framförallt, vad ska du ha hunden till? Promenadhund till barnen efter skolan? Då kanske den där ursöta huskeyvalpen som är så billig på blocket inte ritigt passar då. En brukshund till spår, agility eller liknande? Då kanske inte den där eleganta afghanen passar sig heller. En hund har en hjärna. Den har ett känsloliv precis som alla andra. En hund ligger på en 2-årings nivå. Vad begär du av en 2-åring? Hur fostrar du en 2-åring?
 
Vad vill du ha ut av metoden du använder? Snabba resultat? Långvariga resultat? Stark ralation? Stark tillit? Rädsla för dig? Varför lyder hunden? För att den vill eller för att den inte vågar annat? Vad är rätt? Läs på. Läs på om raserna. Läs på om metoderna. Läs på om hundpsykologi. Läs på om historian bakom. Planera.

Första ridturen

Igår när jag satt upp på Pippi så vet jag inte vad jag hade för tankar egentligen. Jag tänkte väl att jag kör på där jag vill vara och går det inte så går det inte, då vet jag vad jag har att jobba med. Kanske tajmingen för detta tänket inte var den bästa. Det har varit långa dagar sen i torsdags. Och igår var ännu en lång dag. Jag kände mig lite moloken och började tvivla på om jag hade tagit mig vatten över huvudet. Det kändes som om jag stod helt själv med en grön unghäst och ingen hjälp fanns att få. Men det var bara tröttheten som talade. Jag var både psykiskt och fysiskt trött och jag tror att Pippi satt i samma båt. Jag skakade av mig allt hemma och sov på saken. Det får ta den tid det får ta. Vi har ju ändå en hel del år på oss att nå vårat mål, en si så där 20 år, minst.
 
Idag tog jag nya tag. Någon måste ju ha ridit in den första hästen då fanns ingen hjälp att få. Och jag står inte utan hjälp, tvärtom, jag har massa experter omkring mig som gladeligen hjälper till. Och bra experter dessutom, inte några självutnämnda allsmäktiga nötter. For gods sake, jag har haft kraken i tre dagar, vad väntar jag mig? Att fara på westerntävling nästa helg och plocka hem segern?
 
Med ribban på backen så gick det super. Pippi lyssnade fint på ridplanen idag med Paulas hjälp. Det blev en väldigt kort stund, hon är ju ändå en bäbis. Sen tod vi ut Maras som höll på att riva stallet. Jag tror att han är lite mer förtjust i Pippi än vad han har velat erkänna. Vi for ut en tur i skogen och mötte en traktor med släp. Jag slängde mig av och väntade på att Pippi skulle få tuppjuck, men hon reagerade knappt. När vi mötte en bil vågade jag sitta kvar och Pippi var lugnet själv. Jag som hade väntat mig en skrittur i skogen blev till trav och sedan galopp. Så nu har ribban åkt upp igen. Men jag tror att jag måste vara beredd att sänka om den varje dag. Men idag var en bra dag.
 
 

Pippi Pelikan

Nu är hon här, min Pippi Pelikan. Vi hämtade henne i Piteå och lastningen gick relativt bra. Ny människa för hästen, ny transport, nytt folk för mig som står och glor och jag kör mina metoder för att få in henne i transporten. Ajja, jag kände att jag inte hade lust att stå där och lastträna så jag följde instruktioner och tog kedjegrimskaftet, vilket jag inte är ett fan av. Men in fick vi henne, inte under några direkta proteser, men med viss tvekan.
 
Väl hemma så tittade hon sig omkring och var lite osäker, men ändå väldigt nyfiken. När hon fick syn på grabbarna i stallet så gnäggade hon på dom och så fick hon komma in i sin box och bekanta sig med den en stund innan dom skulle presenteras för varandra i hagen.
 
Maras och Pippi släpptes lös i hagen och Maras delade ut en känga på min bäbis. Ingen skada kedd och sen var det dags för Hoss att komma ut. Han dök ur boxen som en projektil och gled in på mage under stängslet till hagen. Pippi som knappt har sett shettisar tidigare flydde sin kos. Efter en stund så gick hon mycket tveksamt fram till denna suspekta varelse och så fick han sig en känga av Pippi.
 
Hästarna kilade bort längst ner i hagen och vi lunchade på med varma mackor och korv i godan ro medans hästarna fick bekanta sig. Under lunchpausen så hade Hos bestämt sig för att denna Pippi är hans prinsessa och Maras fick inte komma nära och vara dum med henne något mer. Så fort Maras kom nära så pep hos fram till honom och sparkade och bet och jagade bort honom från hans Pippi. Triangeldrama. Maras var mycket förnärmad.
 
 

Caspadias Pippi

Nu har det varit många köriga dagar. En stor anledning till körigheten har varit att jag har skaffat mig en häst. Åka till Piteå och titta på hästen. Åka till Harads och prata med säljaren. Åka massa turer till syrran och fixa och dona. Åka och hämta spån. Nu ska det inte bli något mer åkade på två kvällar. Eller jo, vi ska till Boden på valborg, men det är inte hästrelaterat.
 
Caspadias Pippi. Irish cob, Tinker, zigenarhäst osv. Ett sto född juni 2011.
 
Hon flyttar hem till mig (i syrrans stall) på torsdag.
 
(Bilderna är tagna härifrån)
 
 

Vera på språng

 

RSS 2.0