Jag var på "Öppen träning" igår på
Forma. Charlie fick äran att följa med den här gången. Har var under omständigheterna väldigt duktig. Men jag upptäckte att jag har försummat min lilla farbror. Det är svårt med tre hundar. Det var ju inte riktigt planen att det skulle bli så. När jag skaffade en andra hund så hade jag någon sorts illusion att få en Charlie Jr. Så blev inte fallet. De är som natt och dag. Det är så totalt olika varandra som man kan bli. Som om inte det vore nog så råkade det även bli en tredje. Tack och lov är Kai en lättkött och kravlös historia.
Tidigare har jag prioriterat Eldar, som är som en Eldar är. Pigg, arbetsvillig, intensiv, osäker och lättantändlig. En rolig arbetshund. Då han inte har funkat alltid bland folk och fä så har det varit hög prio att åtgärda det. Det känns till stor del åtgärdat nu men när vi har flyttat ut på vishan så faller socialträningen. Det är inte direkt tal om koppelpromenader och hundmöten där vi bor. Då har Eldar prioriterats när det är dags för 'öppen träning'.
Nu fick Charlie följa med som sagt. Han var glad och exhalterad så klart, men vad han levde om. Och gruffade. Och när jag gick med honom på en liten kisspromenad så minns jag hur det en gång var, bara han och jag. Jag blir alltid ledsen när jag tänker på det. Hur han har hamnat i skymundan då annat har tagit över. Tiden går och han blir inte yngre direkt. Jag har som alltid sett honom som självklar, han ska alltid finnas där. Helst plötsligt fick jag för mig att rycka ut honom i verkligheten igen och den kom som en kalldusch över mig.
Något måste göras. Jag kan inte släppa den ena för den andra. Jag måste helt enkelt prioritera upp båda och lägga annat åt sidan. Ska jag se helt krasst på det så är det egentligen inga problem. Jag kan inte sitta inne och gömma mig från verkligheten, särskillt inte när mina barn blir lidande. 'Öppen träning' är två kvällar i veckan och två dagar i veckan. Kvällarna har jag all tid i världen, det enda som sätter stopp där är min lathet och bekvämlighet. Men det är lätt att prioritera bort när mina hjärtegryn behöver mig. Kanske finns det lite snålhet över bensinen också, men så jäkla mycket kostar det inte. Jag har råd. När hundarna är ur tiden kan jag snåla på bensinen. Om jag i fortsättningen tar med mig båda två på 'öppen träning' så får dom iallafall minst en halvtimme var. En halvtimme två kvällar i veckan. Så lite, så enkelt, så lagom. Varför ska det vara så svårt att få tummen ur?
Undrar om jag ska anordna socialpromenader i Råneå till sommaren? Jag måste deala med Lena.
