Prioritering

Jag var på "Öppen träning" igår på Forma. Charlie fick äran att följa med den här gången. Har var under omständigheterna väldigt duktig. Men jag upptäckte att jag har försummat min lilla farbror. Det är svårt med tre hundar. Det var ju inte riktigt planen att det skulle bli så. När jag skaffade en andra hund så hade jag någon sorts illusion att få en Charlie Jr. Så blev inte fallet. De är som natt och dag. Det är så totalt olika varandra som man kan bli. Som om inte det vore nog så råkade det även bli en tredje. Tack och lov är Kai en lättkött och kravlös historia.
 
Tidigare har jag prioriterat Eldar, som är som en Eldar är. Pigg, arbetsvillig, intensiv, osäker och lättantändlig. En rolig arbetshund. Då han inte har funkat alltid bland folk och fä så har det varit hög prio att åtgärda det. Det känns till stor del åtgärdat nu men när vi har flyttat ut på vishan så faller socialträningen. Det är inte direkt tal om koppelpromenader och hundmöten där vi bor. Då har Eldar prioriterats när det är dags för 'öppen träning'.
 
Nu fick Charlie följa med som sagt. Han var glad och exhalterad så klart, men vad han levde om. Och gruffade. Och när jag gick med honom på en liten kisspromenad så minns jag hur det en gång var, bara han och jag. Jag blir alltid ledsen när jag tänker på det. Hur han har hamnat i skymundan då annat har tagit över. Tiden går och han blir inte yngre direkt. Jag har som alltid sett honom som självklar, han ska alltid finnas där. Helst plötsligt fick jag för mig att rycka ut honom i verkligheten igen och den kom som en kalldusch över mig.
 
Något måste göras. Jag kan inte släppa den ena för den andra. Jag måste helt enkelt prioritera upp båda och lägga annat åt sidan. Ska jag se helt krasst på det så är det egentligen inga problem. Jag kan inte sitta inne och gömma mig från verkligheten, särskillt inte när mina barn blir lidande. 'Öppen träning' är två kvällar i veckan och två dagar i veckan. Kvällarna har jag all tid i världen, det enda som sätter stopp där är min lathet och bekvämlighet. Men det är lätt att prioritera bort när mina hjärtegryn behöver mig. Kanske finns det lite snålhet över bensinen också, men så jäkla mycket kostar det inte. Jag har råd. När hundarna är ur tiden kan jag snåla på bensinen. Om jag i fortsättningen tar med mig båda två på 'öppen träning' så får dom iallafall minst en halvtimme var. En halvtimme två kvällar i veckan. Så lite, så enkelt, så lagom. Varför ska det vara så svårt att få tummen ur?
 
Undrar om jag ska anordna socialpromenader i Råneå till sommaren? Jag måste deala med Lena.
 
 

Dagens Vera

I natt har det varit drama här.

Vera fick i vanlig ordning vara ute och lattja igår kväll. Vi gick och la henne i buren och sen nattade vi hundarna. Jag vaknadde efter en stund av en jäklans tassande i vardagsrummet. Tass, tass, kraffs, kraffs, gläffs, gläffs. När Eldar började skälla så gick jag upp för att se vad som stod på och jag började redan då ana ugglor i mossen.

Charlie står och tittar in under bokhyllan och tittar på mig och ber mig ta fram det som är där under. Jag tittar dit och hittar Kais rumpa som sticker ut underifrån bokhyllan. Då börjar jag fatta att något är jäkligt fel och att det inte bara är lukten av Veras framfart under kvällen som är kvar utan kanske rent av en Vera.

Jag sliter ut Kai och tittar in under hyllan. Jo då, mycket riktigt ser jag Vera där under. Stilla. Jag sätter fram handen men hon rör sig inte så jag lyfter fram henne. Där ligger hon i min hand. Livlös. Stilla. Aldeles slapp. Nerdrägglad och tuffsig.

"HON ÄR DÖD!! ANDERS!! VERA ÄR DÖD!!!!"
Jag stryker på henne och säger "Vera snälla vakna, snälla må bra. Lev". Då ser jag nosen börjar sniffa. Hon sniffar och känner lukten av mig och inser att hon är i tryggt förvar. Då sätter hon sig upp i handen och ser något disorienterad ut. Jag är helt övertygad om att hon har x antal brutna ben i kroppen och diverse inre blödningar. Utanpå var hon "hel". Drägglig men hel. Jag försöker klämma och känna så gott det går på en liten hamster men hon reagerar inte på att hon har ont. Jag sätter in henne i buren och väntar på att hon ska falla ner drop dead. Hon ruskar lite på sig och tvättar bort lite dräggel. Sen går hon till sitt motionshjul och börjar springa.

Övertygad om att hon kommer att dö av inre blödningar under natten så går jag och lägger mig och försöker sova. Nästa morgon så väntar jag mig en död Vera i buren. Icket, hon hade fullt upp med morgongympan i motionshjulet.

Stackars lilla Vera, denna någon hade glömt att stänga burdörren och Vera tyckte att hon kunde ta en tur på köksbordet och med den lilla riskornshjärnan så fattar hon inte hur farligt det är att ramla ner från bordet.
Vi får väl se om hon överlever tills hennes nya hamsterpalats kommer.
 
Även i förrgår så trodde vi att Vera hade fått sätta livet till. Vi skulle göra i ordning för mys framför TV:n och när jag kommer in i köket så ser jag något mörkt utsmetat över hela köksgolvet. Jag tänder lampan och ser vad det är. BLOD! Blod överallt.
 
DÅ trodde jag att jag hade glömt stänga burdörren och att Vera hade gjort ett svanhopp från bordet ner i ett hungrigt hundgap. Jag rusar till buren och ser Vera sitta där och vänta på lift till vardagsrummet. Okej, det är inte vera som ligger utsmetad över hela golvet, vem är det då?
 
Då kommer jag att tänka på att Eldar uppförde sig så konstigt när Anders tappade en burk i golvet. Han kom springandes med svansen mellan benen till mig som var i badrummet. Jag trodde bara att han blev rädd, vilket han i och för sig aldrig brukar bli. Så jag börjar undersöka honom.
 
Mycket riktigt, burken hade visst landat längst ut på svanstippen. Eldar med sig yviga svans. det tog väl ett tag för blodet att hitta ut ur all päls och sen var det bara att måla om köksgolvet. Tur att man har någon som kan stämma blod här hemma så att man blev av med det klägget.
 
Stackars lill-Elden han verkar öm och vill inte riktigt att jag ska undersöka tippen. Det är ju inte så bra och bara, jag förstår att det är ömt när jag försöker gräva mig fram genom allt hår.
 
Drama. Alltid denna drama.

RSS 2.0